onsdag, november 29, 2006

som ett brev på posten

Nu är det bara att inse - det blir gälla skrik ikväll också. Ont i magen känns som en gnällig favorit i repis men tyvärr - det är nåt som dominerar kvällarna o nätterna. Man skulle tro att man vänjer sig men icke - man kan inte annat än känna vad hon känner. Och värst, man känner sig så extremt maktlös när hon skriker så att man tror att stämbanden ska spricka och varenda muskel är så krampaktigt spänd att hela kroppen skakar. Tror inte det är riktig kolik, det finns saker man kan göra för att trösta (sjunga/dansa/mata) vilket jag har förstått inte funkar på riktig kolik. Även om man inte kan vänja sig så är det nog bra att försöka acceptera läget.



Kul iaf att glädjas åt och se fram emot nya boendet. Kollat bilderna många gånger idag. Får bjuda på en exteriörbild (som vi lånat från Hemnet/Fernlund Mäklare, tack). Tre rum + ett grovkök omgjort till sovrum så nästan en fyra. Mkt grönt runt omkring och en förening som verkar superbra.

Gjorde förresten en riktig "småbarnspappa" häromdagen. Var på mega-ICA-butiken plockade till mig några prylar som flög i kundvagnen varpå det dyker upp en man som ser mycket konfunderad ut. Vilket i sin tur ledde till att jag tittade konfunderat på honom. Så där står vi och utbyter konfunderade blickar tills jag inser att (och säger att) "det kanske funkar bättre om jag lägger mina varor i min egen vagn". Inte så farligt pinsamt men man inser att sömnbristen tar ut sin rätt.

tisdag, november 28, 2006

Alva ska flytta!

Jaha. Men näe, det kan väl inte stämma. Men jo, ok då. Vi hittade rätt ändå. Till slut. Dagens ord: Overkligt!

Vi har köpt nytt boende! Vi la faktiskt ett bud (nån kanske kommer ihåg fredagens märkliga känslor i budgivningen) som inte omedelbart fick ett absurt motbud och vi hamnade inte heller i en vansinnig budgivningskarusell. Det gick helt enkelt civilicerat till. Räntehöjningarna måste ha gett resultat. Ingen vet längre hur många visningar mamman o pappan har varit på. Hemnet kommer märka en påtaglig nedgång i antalet besökare.

Så nu är vi, om inte ägare till så iaf, lyckliga kontraktsskrivare på ett lagom stort och väldigt fint bostadsrättradhus. Där ska Alva bo! Och mamma o pappa såklart! Och vem vet, kanske nåt syskon eller två (så långt har vi dock verkligen inte planerat men det finns iaf plats).

Gott om gräsytor att lira boll på (ja vi får väl börja med att känna och smaka på gräset nästa sommar), en stenlagd uteplats som kan spela bandy o hoppa rep på och en liten inhängnad trädgård där dom stora kan grilla o sola o mysa. Pappan vill ha en hängmatta! (Inspirerad av Hemliga Pappans bok.)

Sedär - en riktigt stor nyhet! Såklart inte lika stor som Alvas ankomst men med tanke på att denna "graviditet" var ännu längre så känns det som en sorts husköparens kejsarsnitt. Visning på en tisdag, färdiga kontrakt en vecka senare. Skumt! Men ruskigt kul. Och spännande.

måndag, november 27, 2006

Mys på morgonen!

Kan inte låta bli att komplettera med denna bild från imorse (när förra inägget skrevs).

Tror det går att klicka bilden för att se större format.

Måndag - oerhört skönt!

För både mamman o pappan är lediga på måndagar. I natt vid 2-tiden (vet eg inte, har slutat titta på klockan, blir bara stressad) tog vi in barnvagnen från trapphuset. Dags att testa tröskelkörning som man ju hört om. Synd bara att den enda tröskel vi har lika gärna kunde varit ett mjölkpaket, alldeles för hög. Mamman tänkte till och konstruerade en snitsig mattvikning som borde funkat. Men tyvärr - ingen framgång med barnvagnen heller. Men natten var ytterligare ett snäpp bättre än igår som var bättre än natten innan så snart är vi nog tillbaka på en rimlig sömnnivå igen.

Nu ligger plutten brevid pappan i soffan och snusar så underbart fint. Snarkar gör hon också, väldigt fridfullt, hon ser ut att må riktigt bra o man blir lycklig in i själen av att bara titta på henne.

ps, stort tack till er som bjudit på en del bra napptips. skall testas idag!

ps 2 (uppdaterat) Om man inte gillar sín måndag kan man gå in o kika hos hemliga pappan som garanterat kommer lyfta din dag!! http://hemligapappan.blogsome.com/

söndag, november 26, 2006

To napp or not to napp

Tuff natt del 2
Hmm, ytterligare en ganska tuff natt (dock bättre än igår). Och med för lite sömn i kroppen får man skrämmande kort tålamod. Varje liten indikation som pekar mot en repris av natten före ger panikkänslor. Och en sån känsla ger inte Alva mer lugn, tvärtom när hon märker att mamman o pappan blir stressade blir hon också nervös.



Alva är bottenlös! Tips önskas!
Som desperat förälder provar man sig sakta igenom alla tänkbara (och några otänkbara) metoder att trösta sitt barn. Vi har upptäckt att hon i stort sett kan äta hur mycket som helst. Vilket såklart blir påfrestande för mamman. Mest för att det till slut bara gör skitont när maten egentligen är slut och den skall produceras i samma takt som den konsumeras. Vår teori är att Alva eg inte behöver äta oavbrutet hela kvällarna. Att det egentligen är sugbehovet hon tillgodoser. Så trots att vi inte tyckt att det är självklart med napp så har vi kommit fram till att det är motiverat. MEN! Hon vill inte ha napp.. Suger lite förvånat ett par gånger varpå hon med stor kraft skickar ut den som en missil genom rummet (vilket iofs skänker ett par sköna skratt). Vill verkligen ha råd om det är någon som har några. Hur napptränar man? Eller finns det helt enkelt barn som nappvägrar? Och då skall man notera att hon ändå erbjuds napparnas Rolls-Royce (se bilden). Kanske hon inte ser den himmelsblå loggan, kan det var där skon klämmer?

lördag, november 25, 2006

Alva är en terrorist

Nej såklart hon inte är. Hon är väldens mest fantastiska, mest underbara. Alltid, hela tiden, utan undantag.

Men i natt var det hårt. Alva har ju egentligen hittat in i en bättre dygnsrytm med färre och snabbare matningar på natten. Så därför blir det så mycket jobbigare när det inte funkar. Vi börjar oroa oss för kolik )=

Vi siktade på att nattning vid 12-snåret. Men klockan blev ett. Sen blev den två, tre, fyra och till slut nästan halv fem innan hon hittade ro. Under dom timmarna kan jag lova att man hinner bli frustrerad till bristningsgränsen mer än en gång. Flera försök med Bob Marley till ingen nytta. Hon somnar medan man dansar o sjunger med men sen - gallskrik så fort hon hamnar i vertikalläge. Försökte köra nästan hela CD´n för att få ner henne i djupaste djupsömn, men till ingen som helst nytta. Matning fungerade för stunden men inte mer.

Men så - mitt i den värsta sömnbrists-depressionen när mamman och pappan till slut hamnade i ett meningslöst tjafs om hur man ska hantera situationen - då somnar hon djupt utan att vi ens märker det...

Idag har vi träffat Hemliga Pappan som signerade ett ex av sin bok till Alva. Trevlig prick även "live"den där HP, hängde på egen begäran med ut o hälsade på Alva som låg i vagnen o som inte fick plats därinne. Har legat på soffan med Alva på bröstet och läst en bit. Han skriver ruskigt bra. Sätter fingret på en massa saker som man själv känt men inte lyckats formulera. Som det där med hur hela omgivningens fokuserar på hur tufft det blir när barnet väl kommer (sov nu! njut av tvåsamheten, glöm egna behov de nämaste 20 åren etc) och nästan inget på hur fantastiskt det kommer bli (vilket ju ändå är den huvudsakliga upplevelsen). Eller detta med de oändliga mängderna blöjorna och vad de gör för skada på miljön. Och tänk om alla världens barn använde så många blöjor som vi gör, det hade inte funkat.

Pappan fick ledigt för egen verksamhet i eftermiddags. Handboll med gubbarna i reservlaget. 3 mål (bara ganska många brända lägen), näsblod och vinst. Vilken höjdare! Och oj vad ont det gör i kroppen. Nu blir det slölördag med hämt-kebab o kanske ett litet glas vin. Och en alldeles underbar Alva!!!

fredag, november 24, 2006

Upptäcktsresande i en stor värld

Nu börjar det verkligen hända saker i Alvas sociala/mentala utveckling. Självklart läser man in mycket som välvillig mamma/pappa men... Som piggast o på bästa humör är det många fler leenden, ögonen mycket mer nyfikna och viljan att upptäcka är helt klart större. Bilden är från i morse. Det är ju inte många sekunder hon orkar hålla upp huvudet på det viset, 15-20 kanske, men visst måste det bero på nån sorts egen vilja att undersöka omgivningarna??!


Både morsan o farsan är hemma idag. Vi ska passa på att åka till patienthotellet o träffa en nyfödd kompis, en liden påg, spännande!
Vi har lagt bud på ett litet gulligt radhus o sista visningen var igår o mäklaren har fortfarande inte hört av sig om några motbud. Två känslor infinner sig
1) Har vi varit för generösa (vi har bara lagt begärt pris men kanske var det väl tilltaget?)
2) Eller om budet är rimligt, vad kommer gå fel??? Inte 17 kan det vara så att vi efter 99 (nästan) visningar äntligen skall hitta rätt? Säljarna kommer säkert vara missnöjda med budgivningen o begära fler visningar. Eller?
En tredje känsla - beslutsångest! Vi vet vad vi har men inte vad vi får. Klarar vi ekonomin? Vad är på gång med räntorna? Tänk om vi bara har lagt bud för att vi är trötta på att leta?
Det ger sig.

torsdag, november 23, 2006

Mumintrollet och Bob Marley

Förmodar att de flesta barn har sina speciella bevekelsegrunder. För Alva är det mumintrollet och Bobban. Mumin, en mjuk speldosa, vid blöjbytet och reggeakungen när inget annat hjälper. När hela världen är orättvis så kan man alltid (nästan) dansa sig till sömns med hjälp av No woman, no cry. Lite lätt ironiskt.


+ 300 gram sista veckan, nu över 4,7 kg. Mycket nöjd barnmorska på BVC. Känns bra!


tisdag, november 21, 2006

Första gången!

Det är så mycket som är första gången för Alva. En hel massa unika upplevelser. Tänk den som fick uppleva nya saker för första gången var och varannan dag! Men om sanningen skall fram så är det väl minst lika häftigt för en mamma och en pappa. Att få vara med och dela upplevelsen.

Idag var det bad som var det nya. Lite reserverat till en början, aningen spännande i mitten och sen var det bra. Hela upplevelsen var över på ett par minuter. Mysigt i frottékappan efteråt.




Förresten; Tredje (!) BVC-besöket imorgon. Vi börjar bli världsvana på vissa områden..

måndag, november 20, 2006

Pappan tvångsförflyttas

..till jobbmiljö. Trist/nödvändigt. Men samtidigt en chans att få lite rutiner och att få lov att längta. Klen tröst men man får ta det som finns att tillgå i överlevnadsstrategi.

 

Alva kanske visade upp prov på socialt beteende igår. Mamman lekte med henne, sträckte lite kärleksfullt ut tungan några gånger och faktiskt, det lilla livet svarade med att härma ett par gånger. Väldigt försiktigt och prövande men helt tydligt sträckte hon ut tungan två gånger. Kan vara tillfälligheter men det spelar ingen roll. Man blir ju stolt ändå.

 

söndag, november 19, 2006

Ingvar Feodor Kamprad är ond

Idag (lörd) åkte vi till IKEA. En ond plats! Redan när man på motorvägen passerar IKEAs parkering så vet man. När vi suttit mindre än hälften av bilkön på väg in så kan man uttala det. Det här skulle vi inte gjort. Inte en lördag em när vädret är sunkigt. Men det är Ingvars grej. Alla tar sig en bit för att komma till IKEA och väl framme vänder man inte. Det är det han vet. Och väl inne... då köper man tills man känner att nu har jag fått valuta för min tid och mitt slit.

Men vi får skylla oss själva lite grand. Men det var värre än vi kunnat gissa. Folk fulparkerade. PÅ IKEA! Där finns en miljard p-platser! Inne på varuhuset var det såklart kaos. Och då vill man vara effektiv så då går man åt var sitt håll och hämtar från listan. Mamman och Alva på sitt håll, pappan snabbt upp på andra våningen. Dumt att inte bestämma plats eller kolla så att alla inblandade hade mobil. Synd också att lill-plutten blev superhungrig och pappan cirklade undre avdelningarna 14 varv medan mamman matade.

Nåväl, efter ett tag återförenades vi. Nöjde oss med det vi hade (för trötta för att förlora allt för mkt pengar till dig onde-Ingvar) o ställde oss i bautakön. Kom hem med en papperskorg, en "amma-pall" och en krukväxt.

Lyckligvis bjöd snälla vännerna på nybakt brownie o kaffe hemma. Hoppas Alvas nästa utomkommunala resa blir mer minnesvärd.

lördag, november 18, 2006

Säng säng säng...

Halv 2 på natten o pappan håller ut med en sovande dotter på soffan, så att mamman kan ta igen sin förlorade sömn. Vad göra, plåta lite kanske!

Varför rumpan upp? Gör det inte ont? Är man oansvarig som förälder som låter ett barn sova så? Dock under uppsyn! Tycker hon ser rätt trygg ut iaf??

God natt!

fredag, november 17, 2006

Äntligen Fredag!

Äntligen fredag?!
Nja känns som dagarna är rätt lika. Dock kom Malte, hans mamma o mormor på besök. Malte väger 10 kg o känns overkligt stor jämfört med lilla plutten. Men han är löjligt charmig, den där Malte. Och cool, han kan göra en massa saker, klappa händerna, skratta o kommunicera mm. Inte illa!

Trötthet verkar vara småbarnsförälderns lott!
Klicka på bilderna för att se dem större.


pluttens favoritställning (efter alla ställningar som innebär kroppskontakt med mamman eller pappan)

torsdag, november 16, 2006

Snyggaste tjejerna!

på mage mys!

Inte så mkt aktion idag, en hel dag gick på en promenad och lite lunch på stan (så förbenat svårt att komma iväg, vi behöver en projektledare). Men några bilder kan man ju bjuda på.



farsan på väg till gamla barnmorskan



är det verkligen skönt?





soligt o skönt idag!






Hej Danderyd!

Hej Danderyd (på comhem 83.250.143.42)!

Vill bara önska dig en bra dag!


Du verkar var så upprörd/ledsen/bitter att lite vänlighet kanske inte kunde skada.

Ha det bra!

Skickar med en bild bara till bara dig!

(nån som har mer blogg-erfarenhet som vet något bättre sätt att bemöta meningslösa/aggressiva inlägg så får ni gärna lägga en kommentar).

En skön natt!

Det tar sig! Vårt underbara lilla väsen (som fyller 2 veckor idag) verkar hitta in i en dygnsrytm som vi vanliga dödliga kan leva med. Ett gäng avbrott för mat, blöjbyte och oförklarlig gråt men ändå... vi somnade allihop runt 12 och förste man ur säng vid nio (två ligger kvar än nu kl kvart i tio).

Man skall kanske inte överdriva sömnkvaliteten och man skall nog definitivt inte ropa hej än på ett par år. Men ändå - det är löjligt mkt bättre än när vi först kom hem då den enda sömnen handlade om att man kollapsade några minuter då och då.

Måste dela med mig av ett par bilder från igårkväll, ingen vidare kvalitet men ändå.


Vem har makten i din familj? I vår är det rätt tydligt.

onsdag, november 15, 2006

Jobba! Nödvändigt?

Av: Pappan


Ofantligt oviktigt! Det var känslan av att åka in på jobbet och hålla ett föredrag (det blev iofs både bra o kul väl på plats men ändå). Kan man inte bara få vara hemma o ha det mysigt med sin underbara lilla familj. Bara i tio år sisådär?!

Var på BVC för första gången idag. Duktig Alva. Plus 170 gram sista fem dagarna. Nu 4460 gram. Dessutom plus en cm upp till 53. Mer Alva är en bättre värld!


Farmor var förbi en sväng till idag. Och hade åsikter!!! Säkert eg inget fel i sak men man blir snabbt, som dom erfarna säger, superexpert på sitt eget barn. Så då tycker man olika. Diplomatiskt uttryckt. Sorry morsan.. (=


Barnvagnar döljer ett och annat man kan trampa i... Man ser det liksom för sent. Mamman drabbades idag av detta. Det ingick inte i snabbkursen på barnvagnsbutiken, illa. Kanske skall man även klandra lunda-hundägarnas upplockningsdiciplin, eller brist på.


Drabbades också av en sjukt töntig kommentar på ett inlägg idag (nån skitunge från Danderyd). Så nu är "moderatorfunktionen" igång. Men kommentera gärna, kommer nog kolla ofta o lär godkänna det mesta som inte är helt besinningslöst.

Kompis med världen, nu farmor

Av: Pappa
Egentligen är det ju lite lustigt - man är helt ny i stan men det är ändå en massa människor som vill hälsa på en. Det har varit en ganska strid ström av trevligt folk som strömmat till ända sedan patienthotellet. Och presenter har dom allihopa, fast vi aldrig ens setts förut (=

Idag (ja, igår eg) var det alltså farmors tur. Kanske hade hon nästan börjat ge upp det där med barnbarn men så idag så satt hon till slut där med lilla miraklet. Och såg närmast religiös ut.. Men det är klart, det är ju rätt stort även att bli farmor.

Förresten - skall alla nyfödda pipa i andningen när dom sover? Som värsta astman! Inte så mkt men då och då piper hon till som en liten hes tupp (sådär lyckad liknelse).

Hembesök - BVC checkar in!

Av: Pappa

Före känns det som ett test, ja lite under tiden också. Har vi ett hem som är tillräckligt barnvänligt? Tillräckligt rent och snyggt? Framstår vi som bra föräldrar?



Men vår blivande barnmorska M är en vänlig själ som verkar veta vad hon pratar om. Kort genomgång av vilka dom är och vad dom gör på BVC, vilka test och vaccinationer som skall till. Läng och viktkurvor etc mm. Givetvis lyssnar man med stora öron - vilka resurser det ändå skall till (och sätts till) för ett nytt barn i Sverige. Man blir ännu mer skattebetalningsbenägen när man känner sånt stöd komma ens egen väg.



En föräldragrupp hamnar vi också i. Kul. Tror jag. Den på MVC före förlossningen var helt ok men det kändes som att alla var fokuserade på framtidens händelser (få barn!) och inte så mycket på att skapa vänner. Nu kan man kanske hitta framtida vänner både för sig själv o plutten.

Alva var på lite drygt 1 vecka tillbaka till födelsevikt 4300 g vilket inte är illa pinkat, inte ovanligt att det tar 3 veckor. Ett sånt A-barn (=

(detta hände eg i fredags men det var ett sådär lagom långt inlägg som man ser på alla abdra fräcka bloggar)

tisdag, november 14, 2006

Till slut kom hon då ut - Vår Alva!

Av: Pappa
Japp, nu är hon här - den lilla underbart söta busen därinne i magen som tog så lång tid på sig. Alva kom vi fram till att miraklet skall heta (efter nio månaders löjligt velande på SCB´s sajt var det trots allt ganska givet).

Vi (mest pappan) tänkte att det kan vara kul för den något äldre Alva att få veta lite mer om hur det hennes äventyr startade. Samtidigt är det himmelens svårt att vara en diciplinerad dagboksskrivare. Om inte... man känner viss press. Och en liten läsarskara skulle nog kunna vara grejen. Så here goes, hoppas det blir kul. Vi börjar med ett försök att återskapa det som redan hänt eftersom Alva fyller 12 dagar idag.

Man får ju lära sig att normaltfödseln är +/- 2 veckor runt beräknat datum. Dvs att även den lugnaste av filbunkar blir skakig i brallan ca 1 månad före utsatt datum. Det är en intressant lågmäld men ändå tydlig nervositet som påverkar utan att synas. Det funkar rätt bra i ett par veckor men i takt med att omgivningens (omtänksamma) frågor ökar i frekvens så ökar också den mentala påfrestningen och övergår så småningom i fysisk trötthet. Kommer man då en vecka för sent får man räkna med slitna föräldrar redan från början. Och så blev det. Men låt oss backa en aning.

januari 2006
Scen: En vanlig fredag kväll och de glada samboparet skall snart träffa vännerna på lite afterwork. Pappan sitter som värsta tonåringen och spelar nyupptäckta flugan poker på nätet. Mamman smyger in på toa. Efter ett tag kommer hon ut och stör spelandet med en liten plastpryl och frågar "hur tolkar du det här"... tror det är många som känner igen situationen och vet vilka känslor som far igenom kropp och skalle. För egen del var det två känslor som ändå dominerade #1 Rätt stor förvåning (kan det gå så snabbt, det var ju knappt veckor i plural sen.. hmm) och #2 Fundersam lycka (hur 17 ska det här gå? Är jag som en 34-årig tonåring redo? men det är klart man är). Allt detta förbyttes ganska snabbt i hemlighetshysteri. Hur fasen skall vi hemlighålla detta på den bar dit vi förväntas dyka upp om en kvart?! Låtsas vara illamående, nej det går ingen på, alla kommer koppla. Stana hemma o spela sjuk, nej för trist. Ah - dricka snygga men alkoholfria paraplydrinkar - smart Elin! Sagt och gjort.. och tänk det funkar. Det tom smakas på varandras drinkar utan att nån märker nåt. Tills mammans väninna tycker att den där drinken var ju himla god och skickar sin respektive att köpa en likadan... Pappan kutar med i oerhört naiv förhoppning att lösa situationen med blinkningar till bartendern. Killen i baren fattar inte ett smack och insisterar att drinken är alkoholfri trots mina protester och blinkningar som sluligen förbyts till ett uppgivet "jaha men då måste det ha blivit fel". Väninnans respektive (som är en fin människa men som i just detta läge kanske är lite trött o inte riktigt fattar situationen) skyndar tillbaka och redogör tydligt för samtliga närvarande att det "framkommit att Jennys drink var alkoholfri" (uppriktigt och fullständigt ovetandes om uttalandets konsekvenser). Ingen kommenterar vidare där och då men i efterhand har det framkommit att alla fattade precis (ja, utom vår vän annonsören).

Hur som helst - de 12 kritiska veckorna passerade (lååångsamt) och de få kvarvarande som inte visste fick ta del av nyheten. Alva fick som ofödd åka på både fjällresa och ett par solresor. Dessutom var vi hos mormor och morfar i Norrland och farmor i Halland (härligt hur ) så även om första dryga hälften av graviditeten var märkt av jobbigt illamående för mamman så fanns det ett antal se-fram-emot-tillfällen som styckade upp den långa väntan i lagom stycken. Båda ultraljuden var rätt maxade upplevelser - inte alls suddiga bilder av det kommande lilla livet sätter bra fart på realismen.

Väl inne i sensommar byttes världens bästa barnmorska ut mot en som inte passade vår personlighet lika väl, det vägdes och mättes allt mer frekvent och det gicks på mamma/pappa-kurs, där pappa fö fick en uppleva en smärre el-chock när en trasig TENS-apparat kortslöt sig(TENS är smärtlindring, små plattor som sänder ut svaga (är det tänkt) elektriska impulser tejpas fast på huden). Redan innan de små liven kommer ut är de ganska tidskrävande (en uppfattning som dock revideras i den sekund de faktiskt kommer ut.. då kräver de all tid o uppmärksamhet hela dygnet) Även en misstänkt havandeskapsförgiftning ingick i bilden med dagliga blodtryckstagningar och urinprov som följd.

november 2006
Den 24 oktober var hon sagd att komma (vi visste dock inte att det var en hon) men inte förrän den 1 nov (vid 14-tiden) kom de första riktiga känningarna och då i form av ett vatten som gick (på konsum!) före de första riktiga sammandragningarna. Inte helt bra men heller ingen katastrof. Besök på förlossningen rekomenderades där man puls o värkar kollades. Ingen ko på isen. Hemfärd igen varpå värkarna kom igång på allvar. Mamman var stark o modig och följde anvisningarna om att göra så mkt som möjligt av jobbet på hemmaplan. Pappan tidsmätte värkar och antecknade noga. Men vid 23-tiden var det ändå dags att lämna hemmet. En förånansvärt lugn bilresa och framkomst till sjukhuset följde. Inskrivning på sal 2 på Sveriges finaste förlossning (?) med nästan på hotellrumskänsla och grymt kompetent personal.

Första gänget personal som vara "våra" var kanon. Barnmorskan in charge förklarade förutsättningarna och att pappan lugnt kunde sluta göra stora ögon åt värkarbetet då det fanns många timmar att njuta än! Inget tjafs här inte, men samtidigt fanns en helgjuten känsla av kunskap och erfarenhet. Det var bara att "luta sig tillbaka" och utöva ödmjukhet. Allt eftersom ökade dessutom hennes peptalk---FORTS FÖLJER, ALVA VAKNADE....

we´re back. lite tröst på axeln var medicin nog. Ja, hon peppade bra mellan varven av värkar, nyponsoppa o minutlånga sömnperioder (NY ALVAPAUS & EGEN SÖMN)

Tillbaka igen. Som sagt, första teamet var riktigt bra och ganska snart hade vi ca 6 cm öppning = mer än halvvägs (med bara lustgas o akupunktur). Men vid 7(?) på morgonen (2 nov) avlöstes dessa av ett nog så kompetent gäng men där man hade med en barnmorske-student på examens-korståg.. Vår avgående barnmorska sa adjö med en värmande hälsning "du är otroligt stark, det är häftigt att se hur du verkligen vågar föda, ert barn kommer att vara här innan jag hinner hem". Genuint stärkande ord. Tyvärr blev det inte så - vår nya vän, studentskan, skulle promt visa sig på styva linan och styra alldeles för mycket över saker som vi redan hade koll på och dessutom blev det dubbla undersökningar av allt (både hon och ordinarie BM). All utveckling avstannade )= Runt kl 11 sattes värkstimulerande drop in som pressade fram 9 cm (10 är väl normalt för att kunna komma igång med krystningarna). Värst av allt var att Alvas puls gick upp onormalt mycket och läkare tillkallades. Ett blodprov togs på Alvas hjässa (helt sjukt vad man kan göra med ett barn i en gravid mage, tydligen kan man även göra rätt avancerade operationer). Provet visade på för hög halt av mjölksyra och innan vi visste ordet av var kejsarsnitt bestämt.

På oerhört kort tid (under en kvart?) och under total känslomässig kaos förflyttades vi till operationssalen och mamma gjordes iordning. Hela situationen var näst intill obeskrivlig. Å ena sidan kan man bara tänka på ens barns bästa, å andra sidan blir man arg, ledsen och besviken för att man inte få slutföra kampen som det var tänkt. Lägg därtill rädslan som kommer ur att man givetvis inte har tänkt igenom kejsarsnitt tillräckligt mycket före (man räknar ju inte med att det skall hända). Vad kommer hända, vilka risker finns för barnet, vilka risker finns för mamman, får pappan vara med, skall man vara vaken, hur påverkas ett barn utvecklingsmässigt av kejsarsnittet??? Mamman fick snabbt en sorts ryggbedövning som fullständigt plockade bort undre halvan av kroppen. Båda föräldrar skakade och grät om vartannat. Pappan kämpade för att vara stor, stark, trygg man (man vill ju hellre vara ett stöd än en som ytterligare tillfogar oro) men det var hopplöst att inte hålla igen tårarna och skakningarna. Mamman kämpade med att vara extremt delaktig och samtidigt helt utanför (bakom operationsskynket). Någon minuts märkligt rotande. Och så plötsligt, barnskrik en extremt kort visit på huvudsidan hos mamma och pappa, sen vidare till ett litet sidorum med en sköterska men... vad var det?! Vi fick ju bara se ansiktet och ingen sa något. Ingen som var kvar på vår sida kunde berätta. Fullständigt ologiskt men ändå nån sorts okunskapspanik, man måste ju veta. Men så kallas pappa in och kan berätta. Det blev en välskapt och vacker lite (nåja) flicka. 4290 gram och 52 cm Alva.

Pappa får fortfarande helt skakig men stolt klippa navelsträngen. Och så tillbaka in till mamman för en kort träff samtidigt som snittet lappades igen. En barnmorska var snäll och tog lite bilder.

Efter operationen skickades pappan tillbaka till salen på förlossningen medan mamman fick åka på uppvakning. Inte så kul för någon men inte så mycket att göra. Ett par timmar senare återförenades vi på en klassisk sjuhussal på avd 44 som är en perinatal-avd (dvs för dom med trubbel före o efter förlossningen). Sunkigt ställe men med fantastisk personal. Dock får papporna bara vara med 08-21 och inte kl 14-15, inte precis vad man önskar men ok, det är många som skall ha sjukvård och extra sängar kostar plats = pengar. Trist dock att man inte kan få köpa mat på avdelningen åt pappan så att man kunnat äta ihop.

Hur som - mamman återhämtade sig ganska snabbt (uppe på korta utflykter redan dag två) och alla test på Alva gick som smort. Hon var (är) stor och stark, nyfödda tjänar på att ligga något för länge i magen förutsatt att de får bra med näring och så. Efter tre nätter på 44;an fick vi byta till patienthotellet som är en sorts mellanstation mellan sjukhusvård och hemgång - en mjukstart på "allvaret". Här får såklart mamman, pappan och barnet bo och äta ihop (pappan får betala, mamman bor billigt). Även här har man fantastisk personal och dessutom nära till amningsakuten där de har minst en alldeles fantastisk kvinna som verkligen kan amning (vi har bara träffat en så det kan finnas fler..)

Efter två nätter på hotellet var alla test gjorda och vi var redo att åka hem - jättekul, spännande och en gnutta skrämmande. Bara att få fast babyskyddet i bilen på rätt sätt är ju en hel vetenskap.

Hemma har vi nu varit i en vecka och det är i såklart helt fantastiskt. MEN... det som alla sagt om sömnlösa nätter som jag trodde var överdrivet.. bara att multiplicera med 10. Minst! Inte bara blir det förfärligt många färre timmar, dom minuter man får kommer extremt oregelbundet. Till slut vet du inte vad som är dag och natt (särskilt i mitten av novembet med sunkigt väder). Man äter frukost kl 14 och glömmer att äta igen till sent på kvällen. Å andra sidan, det pappan upplever som vansinne är ändå bra mycket tokigare för mamman som skall mata hela natten i en massa omgångar.

Det blir dock bättre, redan verkar det som att sovperioderna blir längre och matperioderna blir aningen mer effektiva. Har man dessutom fantastiska vänner som kommer över med både mat och pepping så blir det ändå ganska bra. Och hur "illa" det än är så är läget ändå helt fantastiskt - bara att gå och titta på lilla plutten och känna hur lyckan, värmen och stoltheten strömmar genom kroppen.

Om två dagar fyller Alva 2 veckor och denna korta (ja, det var så det var menat i alla fall) sammanfattning får vara klar. Nu hoppas vi att mamman o pappan är flitiga på att skriva.