Till slut kom hon då ut - Vår Alva!

Av: Pappa
Japp, nu är hon här - den lilla underbart söta busen därinne i magen som tog så lång tid på sig. Alva kom vi fram till att miraklet skall heta (efter nio månaders löjligt velande på SCB´s sajt var det trots allt ganska givet).

Vi (mest pappan) tänkte att det kan vara kul för den något äldre Alva att få veta lite mer om hur det hennes äventyr startade. Samtidigt är det himmelens svårt att vara en diciplinerad dagboksskrivare. Om inte... man känner viss press. Och en liten läsarskara skulle nog kunna vara grejen. Så here goes, hoppas det blir kul. Vi börjar med ett försök att återskapa det som redan hänt eftersom Alva fyller 12 dagar idag.

Man får ju lära sig att normaltfödseln är +/- 2 veckor runt beräknat datum. Dvs att även den lugnaste av filbunkar blir skakig i brallan ca 1 månad före utsatt datum. Det är en intressant lågmäld men ändå tydlig nervositet som påverkar utan att synas. Det funkar rätt bra i ett par veckor men i takt med att omgivningens (omtänksamma) frågor ökar i frekvens så ökar också den mentala påfrestningen och övergår så småningom i fysisk trötthet. Kommer man då en vecka för sent får man räkna med slitna föräldrar redan från början. Och så blev det. Men låt oss backa en aning.

januari 2006
Scen: En vanlig fredag kväll och de glada samboparet skall snart träffa vännerna på lite afterwork. Pappan sitter som värsta tonåringen och spelar nyupptäckta flugan poker på nätet. Mamman smyger in på toa. Efter ett tag kommer hon ut och stör spelandet med en liten plastpryl och frågar "hur tolkar du det här"... tror det är många som känner igen situationen och vet vilka känslor som far igenom kropp och skalle. För egen del var det två känslor som ändå dominerade #1 Rätt stor förvåning (kan det gå så snabbt, det var ju knappt veckor i plural sen.. hmm) och #2 Fundersam lycka (hur 17 ska det här gå? Är jag som en 34-årig tonåring redo? men det är klart man är). Allt detta förbyttes ganska snabbt i hemlighetshysteri. Hur fasen skall vi hemlighålla detta på den bar dit vi förväntas dyka upp om en kvart?! Låtsas vara illamående, nej det går ingen på, alla kommer koppla. Stana hemma o spela sjuk, nej för trist. Ah - dricka snygga men alkoholfria paraplydrinkar - smart Elin! Sagt och gjort.. och tänk det funkar. Det tom smakas på varandras drinkar utan att nån märker nåt. Tills mammans väninna tycker att den där drinken var ju himla god och skickar sin respektive att köpa en likadan... Pappan kutar med i oerhört naiv förhoppning att lösa situationen med blinkningar till bartendern. Killen i baren fattar inte ett smack och insisterar att drinken är alkoholfri trots mina protester och blinkningar som sluligen förbyts till ett uppgivet "jaha men då måste det ha blivit fel". Väninnans respektive (som är en fin människa men som i just detta läge kanske är lite trött o inte riktigt fattar situationen) skyndar tillbaka och redogör tydligt för samtliga närvarande att det "framkommit att Jennys drink var alkoholfri" (uppriktigt och fullständigt ovetandes om uttalandets konsekvenser). Ingen kommenterar vidare där och då men i efterhand har det framkommit att alla fattade precis (ja, utom vår vän annonsören).

Hur som helst - de 12 kritiska veckorna passerade (lååångsamt) och de få kvarvarande som inte visste fick ta del av nyheten. Alva fick som ofödd åka på både fjällresa och ett par solresor. Dessutom var vi hos mormor och morfar i Norrland och farmor i Halland (härligt hur ) så även om första dryga hälften av graviditeten var märkt av jobbigt illamående för mamman så fanns det ett antal se-fram-emot-tillfällen som styckade upp den långa väntan i lagom stycken. Båda ultraljuden var rätt maxade upplevelser - inte alls suddiga bilder av det kommande lilla livet sätter bra fart på realismen.

Väl inne i sensommar byttes världens bästa barnmorska ut mot en som inte passade vår personlighet lika väl, det vägdes och mättes allt mer frekvent och det gicks på mamma/pappa-kurs, där pappa fö fick en uppleva en smärre el-chock när en trasig TENS-apparat kortslöt sig(TENS är smärtlindring, små plattor som sänder ut svaga (är det tänkt) elektriska impulser tejpas fast på huden). Redan innan de små liven kommer ut är de ganska tidskrävande (en uppfattning som dock revideras i den sekund de faktiskt kommer ut.. då kräver de all tid o uppmärksamhet hela dygnet) Även en misstänkt havandeskapsförgiftning ingick i bilden med dagliga blodtryckstagningar och urinprov som följd.

november 2006
Den 24 oktober var hon sagd att komma (vi visste dock inte att det var en hon) men inte förrän den 1 nov (vid 14-tiden) kom de första riktiga känningarna och då i form av ett vatten som gick (på konsum!) före de första riktiga sammandragningarna. Inte helt bra men heller ingen katastrof. Besök på förlossningen rekomenderades där man puls o värkar kollades. Ingen ko på isen. Hemfärd igen varpå värkarna kom igång på allvar. Mamman var stark o modig och följde anvisningarna om att göra så mkt som möjligt av jobbet på hemmaplan. Pappan tidsmätte värkar och antecknade noga. Men vid 23-tiden var det ändå dags att lämna hemmet. En förånansvärt lugn bilresa och framkomst till sjukhuset följde. Inskrivning på sal 2 på Sveriges finaste förlossning (?) med nästan på hotellrumskänsla och grymt kompetent personal.

Första gänget personal som vara "våra" var kanon. Barnmorskan in charge förklarade förutsättningarna och att pappan lugnt kunde sluta göra stora ögon åt värkarbetet då det fanns många timmar att njuta än! Inget tjafs här inte, men samtidigt fanns en helgjuten känsla av kunskap och erfarenhet. Det var bara att "luta sig tillbaka" och utöva ödmjukhet. Allt eftersom ökade dessutom hennes peptalk---FORTS FÖLJER, ALVA VAKNADE....

we´re back. lite tröst på axeln var medicin nog. Ja, hon peppade bra mellan varven av värkar, nyponsoppa o minutlånga sömnperioder (NY ALVAPAUS & EGEN SÖMN)

Tillbaka igen. Som sagt, första teamet var riktigt bra och ganska snart hade vi ca 6 cm öppning = mer än halvvägs (med bara lustgas o akupunktur). Men vid 7(?) på morgonen (2 nov) avlöstes dessa av ett nog så kompetent gäng men där man hade med en barnmorske-student på examens-korståg.. Vår avgående barnmorska sa adjö med en värmande hälsning "du är otroligt stark, det är häftigt att se hur du verkligen vågar föda, ert barn kommer att vara här innan jag hinner hem". Genuint stärkande ord. Tyvärr blev det inte så - vår nya vän, studentskan, skulle promt visa sig på styva linan och styra alldeles för mycket över saker som vi redan hade koll på och dessutom blev det dubbla undersökningar av allt (både hon och ordinarie BM). All utveckling avstannade )= Runt kl 11 sattes värkstimulerande drop in som pressade fram 9 cm (10 är väl normalt för att kunna komma igång med krystningarna). Värst av allt var att Alvas puls gick upp onormalt mycket och läkare tillkallades. Ett blodprov togs på Alvas hjässa (helt sjukt vad man kan göra med ett barn i en gravid mage, tydligen kan man även göra rätt avancerade operationer). Provet visade på för hög halt av mjölksyra och innan vi visste ordet av var kejsarsnitt bestämt.

På oerhört kort tid (under en kvart?) och under total känslomässig kaos förflyttades vi till operationssalen och mamma gjordes iordning. Hela situationen var näst intill obeskrivlig. Å ena sidan kan man bara tänka på ens barns bästa, å andra sidan blir man arg, ledsen och besviken för att man inte få slutföra kampen som det var tänkt. Lägg därtill rädslan som kommer ur att man givetvis inte har tänkt igenom kejsarsnitt tillräckligt mycket före (man räknar ju inte med att det skall hända). Vad kommer hända, vilka risker finns för barnet, vilka risker finns för mamman, får pappan vara med, skall man vara vaken, hur påverkas ett barn utvecklingsmässigt av kejsarsnittet??? Mamman fick snabbt en sorts ryggbedövning som fullständigt plockade bort undre halvan av kroppen. Båda föräldrar skakade och grät om vartannat. Pappan kämpade för att vara stor, stark, trygg man (man vill ju hellre vara ett stöd än en som ytterligare tillfogar oro) men det var hopplöst att inte hålla igen tårarna och skakningarna. Mamman kämpade med att vara extremt delaktig och samtidigt helt utanför (bakom operationsskynket). Någon minuts märkligt rotande. Och så plötsligt, barnskrik en extremt kort visit på huvudsidan hos mamma och pappa, sen vidare till ett litet sidorum med en sköterska men... vad var det?! Vi fick ju bara se ansiktet och ingen sa något. Ingen som var kvar på vår sida kunde berätta. Fullständigt ologiskt men ändå nån sorts okunskapspanik, man måste ju veta. Men så kallas pappa in och kan berätta. Det blev en välskapt och vacker lite (nåja) flicka. 4290 gram och 52 cm Alva.

Pappa får fortfarande helt skakig men stolt klippa navelsträngen. Och så tillbaka in till mamman för en kort träff samtidigt som snittet lappades igen. En barnmorska var snäll och tog lite bilder.

Efter operationen skickades pappan tillbaka till salen på förlossningen medan mamman fick åka på uppvakning. Inte så kul för någon men inte så mycket att göra. Ett par timmar senare återförenades vi på en klassisk sjuhussal på avd 44 som är en perinatal-avd (dvs för dom med trubbel före o efter förlossningen). Sunkigt ställe men med fantastisk personal. Dock får papporna bara vara med 08-21 och inte kl 14-15, inte precis vad man önskar men ok, det är många som skall ha sjukvård och extra sängar kostar plats = pengar. Trist dock att man inte kan få köpa mat på avdelningen åt pappan så att man kunnat äta ihop.

Hur som - mamman återhämtade sig ganska snabbt (uppe på korta utflykter redan dag två) och alla test på Alva gick som smort. Hon var (är) stor och stark, nyfödda tjänar på att ligga något för länge i magen förutsatt att de får bra med näring och så. Efter tre nätter på 44;an fick vi byta till patienthotellet som är en sorts mellanstation mellan sjukhusvård och hemgång - en mjukstart på "allvaret". Här får såklart mamman, pappan och barnet bo och äta ihop (pappan får betala, mamman bor billigt). Även här har man fantastisk personal och dessutom nära till amningsakuten där de har minst en alldeles fantastisk kvinna som verkligen kan amning (vi har bara träffat en så det kan finnas fler..)

Efter två nätter på hotellet var alla test gjorda och vi var redo att åka hem - jättekul, spännande och en gnutta skrämmande. Bara att få fast babyskyddet i bilen på rätt sätt är ju en hel vetenskap.

Hemma har vi nu varit i en vecka och det är i såklart helt fantastiskt. MEN... det som alla sagt om sömnlösa nätter som jag trodde var överdrivet.. bara att multiplicera med 10. Minst! Inte bara blir det förfärligt många färre timmar, dom minuter man får kommer extremt oregelbundet. Till slut vet du inte vad som är dag och natt (särskilt i mitten av novembet med sunkigt väder). Man äter frukost kl 14 och glömmer att äta igen till sent på kvällen. Å andra sidan, det pappan upplever som vansinne är ändå bra mycket tokigare för mamman som skall mata hela natten i en massa omgångar.

Det blir dock bättre, redan verkar det som att sovperioderna blir längre och matperioderna blir aningen mer effektiva. Har man dessutom fantastiska vänner som kommer över med både mat och pepping så blir det ändå ganska bra. Och hur "illa" det än är så är läget ändå helt fantastiskt - bara att gå och titta på lilla plutten och känna hur lyckan, värmen och stoltheten strömmar genom kroppen.

Om två dagar fyller Alva 2 veckor och denna korta (ja, det var så det var menat i alla fall) sammanfattning får vara klar. Nu hoppas vi att mamman o pappan är flitiga på att skriva.