Ännu en dag alldeles för full av måste-göra. Och för första gången på ett tag efter en ganska jobbig natt vilket ju inte underlättar.
Mamman avslutade mäklarsamtalen (väldigt vad avancerat det är att inte styla en lägenhet, mkt som skall friseras ändå).
Pappan superstressad på jobbet, lovade komma hem vid tre och landade väl vid fem. Några julklappar (mest till Alva) och sen pizza o pasta från fina restaurangen. Ganska möra sen. Ja, dvs alla utom frökan Alva som ju sovit sig igenom alla dagens äventyr. Så nu sitter hon här bredvid, pigg som en mört, och lattjar med en nyinköpt, mjuk bebisboll. Ser ut som hon har en del talang. Prickar samma ställe om o om igen. Under soffan.
Dagens höjdpunkt var, liksom flera tidigare dagar, när vi alla tre var samlade runt skötbordet. Det blir så lite då och då, det är ju viktigt med rumpluftning. Vilket Alva diggar hårt. Vi sjunger, pratas och killas. Men absolut roligast är när mamma eller pappa gör blåsväder i håret, då piper det djupt ner i lungorna på Alva när hon hämtar andan för att det är så spännande och roligt.
Det var en tjej som kommenterade inlägget om barnvagn på kollektivtrafik som skrev att man aldrig kan förvänta sig hjälp. Det är synd att det verkar vara mer en åsikt än en beskrivning. För som beskrivning stämmer det ju. Men som den åsikt det är, tycker jag den är tragisk. Då har man uppenbarligen gett upp hoppet om hänsynsfulla medmänniskor. Den där tjejen borde åka till Spanien (eller jag kan bara intyga om Barcelona) där vi var medan Alva var i magen. Där formligen tävlade medpassagerarna om att vara den som först erbjöd en gravid sin sittplats. Där funkar båda begreppen hänsyn och medmänniska. Varför skulle det inte kunna göra det här hemma?
Och visst kan man be snällt men bara om det finns en anledning. Om det står 50 människor framför en dörr och inte kan komma in förrän någon har hjälpt till med barnvagnen finns ingen anledning att be snällt och ödmjukt. Det finns ett underförstått gemensamt behov om att flytta vagnen för allas skull. Jag vill utveckla men inser att det blir tjatigt.
Sov gott!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
hej igen! Jga menade absolut inte att uppröra dig, jag ville bara konstatera ett faktum (som jag har upplevt det iallafall) jag et inte, kanske har jag som du skrev, gett upp hoppet om människan. det är faktiskt lite tråkigt! men får jag fråga dig en sak? om du har en supertung och stor väska, förväntar du dig då att andra människor skall hjälpa dig av med den då också? eller tror du att de kanske tänker att du själv får ta av vad du tagit på? jag menar inte detta som en uppstart till en konflikt här. jag bara tycker att det är en intressant diskussion! ha det bra!
Hej Johanna!
Jag är inte alls upprörd, blir möjligen lite less på att så enkla saker blir så svårt. Jag är föga kristen men ett resonemang som verkar vara gångbart - behandla andra som du själv vill bli behandlad. SÅ; båda typer (dom som hjälper till med väskan o dom som inte gör det) finns såklart men jag önskar att fler valde att vara vardagskompis.
Det roliga är att varje gång man har en supertung väska i bloggvärlden (så har iaf jag upplevt det) så kommmer det ett helt gäng underbara människor och hugger i. Det kan vara ren supporterverksamhet men det kan också vara en massa tips och idéer. Ingen payback eller andra konkreta pluspoäng, bara ren o skär medmänsklighet. Så vet du Johanna, det finns all anledning att börja hoppas igen. (=
Och slutligen; alla åsikter är tillåtna, diskutera är både kul o välkommet!!
Hej, men tyvärr är det ju så.
Hur full bussen än är har jag alltid fått BE om hjälp att komma av eller på. På alla bussresor jag har gjort med vagnen har jag fått spontanhjälp max tre gånger.
En gång minns jag speciellt för det var den gång som var mest otippad. Det var jag, två nittioåriga tanter (som blängde ondsint på mina allt annat än tysta barn) och ett gäng klottrande tonårshuliganer med färgglatt hår, svarta kläder och metall i ansiktet.
Tjena tänkte jag, den här bussen kommer jag aldrig av men när det blev vår tur att stiga av reste sig en huligan och sa "Vill du ha hjälp? De är för söta dina barn!"
Jag höll på att trilla av bussen!
De ma vara ruggiga pa krig här pa Balkan, men hjälpsamhet och vänlighet mot sma barn är ständigt närvarande fran andra vuxna, fran de tonarigaste av tonaringar och andra barn.
Men svenskar menar inte att vara otrevliga. De har ofta ganska lite erfarenhet av sma barn och är lite blyga. Sa farligt att säga till är det väl inte?
njaä, inte farligt. Men på nåt vis kan jag tycka att det är en aning nedvärderande - ALLA begriper att hjälpen behövs men lik förbenat måste det frågas? Varför?
Och motsatsen är så "njutbar" (kommer inte på ett bra ord). Man hittar nån sorts tillfällig vänskap som värmer både givare och mottagare. Ömsesidig försåelse som är just njutbar. Och det går ju uppenbart att ha det så jämt om bara kulturen att vara vänlig har rotat sig (tex i var det så i Barcelona när vi var där medan Alva var i magen).
Jag är tveksam till att "svensken" är ovan vid barn?! Jag tycker mig se dem överallt o nästan alla har väl en relation till ett barn på nåt sätt (via familj eller vänner)?? Jag tror det handlar om nån sorts rädsla att möta okända medmänniskor. Säg gärna emot!
Skicka en kommentar