Ja, jag vet inte hur mycket mer säkert det är idag än igår. Men nu är vi överens med kommunen och således med folkbokföringen om att Alvas pappa är Alvas pappa.
Vi har alltså varit på faderskapsbekräftelse hos socialförvaltningen / familjerätten. Något man slipper om man är gift (för då slutar folk tydligen, enligt en mindre känd naturlag, strula runt i fel sängar...). En sann hyllning till svensk byråkrati. Det känns ganska 70-tal (eller vad vet jag om det, men jag inbillar mig att allt var mer byråkratiskt när jag var liten).
Så under bevittnande av två helt främmande människor (två andra socialtanter än vår egen, gissar vi) skrev alltså pappan på att han är övertygad om att han är pappa varpå mamman skrev på att hon godkänner att pappan godkänner sitt faderskap. Och tada! Nu är även myndigheterna övertygade. Innan dess var dom, om vi förstår det hela rätt, inte alls det. Minns den här galna storyn om hur illa det kan gå om man inte bara har ofantlig olycka i familjen utan också får problem med myndigheterna och faderskapet.
Men det skall erkännas - alla måsten (BVC, skattemyndigheterna etc) som har med Alva att göra känns nytt och häftigt också. Man blir bekräftad i sin föräldraroll på lite olika sätt.
Mamman och Alva har gjort fler nya grejor idag. Babyrytmik på en kyrka i närheten. Det var tydligen en himla trevlig upplevelse för båda. Spela tamburin och sjunga och så vidare. Pappan blev lite avundsjuk.
---
Titta här vilka fina ord vi har fått hos Fantastiska Fyran. Tack snälla, även om det ger prestationsångest att ens bli nämnd i samma mening som "den store" (hemliga pappan).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
När detta gick upp för oss så gifte vi oss, en liten bit in i graviditeten. Det kändes så förnedrande på nåt vis, att behöva bevisa sitt faderskap. Klart som tusan pappa är pappa lixom!
Haha, ja visst är det konstigt att man ska skriva på papper på att man är far till barnet!
Jag är en sådan där "soctant" som bevittnat en hel del faderskap;-) Det var väldigt lustigt att bli kallad för soctant när jag började jobba som socionom (då var jag 24!), nu är jag 34 och kanske börjar växa in i namnet?!!
Visst är det väl onödig byråkrati när föräldrarna är överens, de kan ju ändå "lura" oss eftersom inga dna-tester görs. Men - i vissa fall så finns det ju tyvärr fler tänkbara pappor och det är oerhört viktigt för barnet med faderskapsutredningen.
Ojoj, jag skulle kunna skriva mycket, men ska avsluta med att gratulera till en mycket söt liten Alva!
Kram Soctanten
När jag var pappaledig så var jag också inne i Lund på pingstkyrkan (?) och hade babyrytmik, väldigt trevligt, efteråt så blev det kaffe och frukost till en anständig peng :-)
Vilken sötnos ni har fått! Grattis (i efterskott)!
Mysig blogg. Hit återkommer jag! // Annica
Prinsessmamman; men det var väl en bra ursäkt också (=
Gittis;
Haha, vad roligt att läsa om hur det är från ert perspektiv (hade bara varit skoj om du la ut texten). Tror säkert du mantlar titeln väl (= Och visst; i några lägen kan säkert ett samtal vara värdefullt.
Noac; haha, vad var bäst, rytmiken eller mackorna?!
hej, brukar ta ett litet span, här o följa ert kalasmysiga liv med alvaplutten:)
/Emilie
(Hittade er genom kommentarer på englas blogg, är det så att alvas pappa är lite modeintresserad eller är det alvas mamma som är lite blyg?)
Oj, hjälp! Jag hade förträngt..... -87 när äldsta dottern föddes, blev vi kallade till socialförvaltningen i Nacka där faderskapspapper skulle skrivas på. Och de hade skrivit fel namn på pappan. Blandat ihop två Michael.... Jisses! Men jag såg ju det, men fick en läskig känsla i magen. De skrev nya ppr och allt ordnade sig. Efter det gifte vi oss och fick tre barn till..... utan att behöva skriva på ppr.
Visst är det häftigt att man måste skriva på att barnet är ens eget när man är sambo... det känns helt sjukt idagens samhälle...
Well vi är ju gifta så vi slapp det men fånigt är det.
Men grattis till den officiella stämpeln i pannan!
Skicka en kommentar